Frågan om skolnätet (eller ”servicenätet” som man på utbildningsverket talar om – åtminstone på finska sidan) väcker, förståeligt nog, reaktioner: de flesta har klart sagt ifrån och anser att det inte finns något gott att hämta ur denna fråga. Personligen har jag, med hänvisning till att jag är tjänsteman, undvikit att gå med i debatten men jag beslöt, efter att jag omvärderat frågan, att skriva något via bloggen.

Jag förstår den oro och osäkerhet som en dylik fråga väcker och jag är själv övertygad om att processen på alla sätt måste få ta sin tid och frågan måste ventileras från många perspektiv: inte minst om hur morgondagens samhälle kommer att se ut, vad som krävs av skolan imorgon och hur de allt mindre resurser vi har till vårt förfogande skall delas av olika enheter inom den offentliga sektorn. Frågan om trygghet och frågan om möjligheter och tillgång till god undervisning på alla stadier är viktigt. Också behovet av framtidens kompetenser och färdigheter bör noteras då vi diskuterar ev. profiler eller specialiseringar.

Då det gäller gymnasierna har det, så som jag ser på frågan, redan länge funnits en brist på resurser för att ordna specialkurser och kurser som ökar ungdormars intresse för frågor i samhället. Vi i Norsen saknar också möjligheten att ordna språkstudier i t.ex. spanska och ryska vilket vilket vore värdefullt. Vi har stora undervisningsgrupper p.g.a. att resurserna bygger på ett medeltal av antalet studerande. Våra elevvårdare skulle behöva mera tid för gymnasieungdomarna. Jag skulle också gärna se att vi skulle ha resurser för att utveckla profileringsfrågan; att ge något extra åt alla studerande, men pengarna räcker inte till.

Vi vet vad vi har; om framtiden är det svårt att veta annat än att den är här snart… Förändring och utveckling är begrepp som hör till vår tid: men det betyder inte att vi godtyckligt kör en viss väg. Det är alltid fråga om en process då vi talar om förändring. Ibland måste vi också vara modiga och våga ifrågasätta det vi gör och det vi har, men det betyder ju inte att vi behöver kasta det vi har nu bort i slasken.

I sista hand är ju målet, hur vi än har det, att ge en god grund för våra ungdomar att orientera sig i framtiden och att de, efter att de gått igenom första och andra stadiets utbildning skall ha en beredskap att gå vidare i livet och sista hand ta ansvar över vårt samhälle.