Norsen är en gammal skola: både som en skola och som skolfastighet. Skolan grundades redan 1864 och de äldsta delarna av skolbyggnaden är från 1880-talet.

Det betyder att det finns månag berättelser om hur det var och är att gå i skola på Unionsgatan 2: alla elever bär med sig sin egen berättelse, sin egen historia. Berättelsen kan innehålla stunder av glädje, besvikelser och också rädslor: ingen skola – eller ingen institution/arbetsplats – är fri från mobbning. Självfallet hoppas jag att de flesta ungdomars berättelse, deras egen skolhistoria, har ett lyckligt slut.

Den bild människor har av en specifik skola präglas av dessa berättelser och av skolans historia. Det betyder att det finns många uppfattningar och vinklar på vad Norsen är: uppfattningar som för oss som arbetar här känns främmande. Men jag tror att där det mest skiljer sig är de vuxnas och ungdomars syn på skola och därför blir berättelserna olika med olika betoningar.

Historien kan vara en rikedom men den kan också vara en belastning: det är beroende vilken vinkel och med vilka ögon vi ser på den.

Solen skiner och september är som vackrast: dags att jag återgår till vardagen med budgetpapper och M2. Frågor som sällan ger ett mervärde för skolans historia.